Så det här är Avengers nya högkvarter? Trädgårdsgatan 15.
Patetiskt.
Trodde de inte att jag, Thanos, skulle hitta dem? Jag har hört att de har sysslor som ska göras varje dag och vad jag har förstått är det ingen som har bloggen idag. Så, okej, jag får väl göra det själv.
Det första jag märkte när jag anlände till deras nya högkvarter var något konstigt ljud. Ungefär 8:15 började jag höra dunsar… jag förstod snart att det var deras ledare som väckt dem med att Hulken familjens mamma Åsa gjorde tennisljud med munnen medan de andra spelade med varandra. De såg ut att ha roligt, men till min stora förtjusning var det inte lika glädjande för de så kallade konfahjältarna.
Jag fortsatte min iakttagelse och noterade att det bjöds till dans på morgongympan, även fast jag inte vill erkänna det måste jag medge att de är väldigt duktiga. De åt sedan frukost, jag tycker egentligen man ska ransonera maten. På min hemplanet var det många som dog av svält, men det löste jag enkelt. Sedan drog de sig tillbaka till högkvarteret för att få en OL-introduktion av OL-ledarna. Det gick det ut på att förenkla en karta, mest för att lära känna varandra men också för att öva på vad som är tydligt i Eksjö-skogar. De skulle sedan intervjua varandra, de ställde många frågor men den mest löjliga var att de skulle säga sina superkrafter; vad då? Som att det skulle hjälpa?! Tydligen tror dem att om de övar och samarbetar kommer de att kunna överlista mig? Dåraktiga hjältar.
Efter OL-introt förberedde jag min första attack. Alla gick till Sjöängen för att spela två underliga aktiviteter. Den första förstod jag mig inte alls på, vad var syftet med att springa efter en flygande boll? Jag tror inte konfahjältarna förstod det heller. Spiderman-pappan Isac var den enda som fick någon slags homerun, vad nu det betyder. Under deras prestation hade jag hunnit planera min attack! När de skulle dela upp lag för att spela Capture the Flag skulle de med stockholmströjor och konfatröjor vara i ett lag, men det visade sig att lagen då skulle bli ojämna. Så jag passade på att knäppa mina fingrar och radera två (tröjor) från vår verklighet. Nu var det balans i lagen. Sen var det dags för lunch.
Efter deras förhoppningsvis sista måltid var det dags för den första konfalektionen. Det var också då jag skådade något jag inte var beredd på, ett gäng småkakor var på väg till samma plats. Men superhjältarna gick in i kyrkan medan småkakorna stannade ute. I kyrkan väntade Hulkenmamman Åsa och prästen Josefin, som jag tror har potential att efterträda Nick Fury. Väl inne fick konfahjältarna en interaktiv introduktion till kyrkoåret, de liturgiska färgerna (personligen tycker jag om lila och vad den representerar) och frälsarkransen. När de sedan gick ut träffade de på konfaledarna, de lekte sedan patetiska lekar. Som om det skulle kunna rädda dem i en krissituation. De lekte bland annat en lek som kallas TV-rutan, en omgång försökte Thor -och Loki mammorna Felicia och Thea lära dem stridsberedskap genom att ställa dem i positioner som liknade varsin Avengers-karaktär. Onödigt om ni frågar mig.
Vandringen tillbaka till högkvarteret gick snabbt och snart var det dags för middagen innan det bar av mot en camping. Där träffade de på Josefin igen, eftersom hon skulle hålla i Gudstjänsten de skulle delta i. Josefin hade med sig en kamrat som stod för sången. Till vardags var han tydligen Elvis imitatör, så han spelade många Elvislåtar under Gudstjänsten. I slutet berättade han att det fanns plats för en låt till och precis som Thors blixtar dundrade Pontus stämma över campingen ”Spela Jailhouse Rock!” Mannen skrattade men spelade ändå låten och efteråt var det några av konfahjältarna som köpte mannens skiva.
När skivorna var köpta, signerade och de hade fått ett kort tillsammans med honom var det dags för lite bad och även tid fanns att kolla slutet på sprintstafetten som Sverige vann. Sedan vandrade nästan alla vidare till högkvarteret igen där det bjöds på kvällsfika av Loki-familjen. Det var dock några som stannade lite längre och jag tänkte jag skulle spela dem ett litet spratt. Några av killarna gick på rad och jag skickade en liten grabb på mountainbike mot dem, dock hann de undan. Däremot stod Vilmer med sin ryggsäck utåt och jag såg min chans. Jag skickade en tjej på damcykel mot honom och hennes styre fastnade i hans ryggsäck. Det slutade dock inte som jag trodde. Det var hon som ramlade av sin cykel och var nära på att slå huvudet i en sten. Dock ställde hon sig upp snabbt och jag släppte min kontroll över henne. Då utbrast hon: ”Det gick bra, var är min mobil?” Jag förstår mig inte på varelser som kan vara så fästa vid materiella ting.
Efter kvällsfikat var det andakt, men innan var det dags för redovisning om sin rumskamrat och Ivar gjorde en presentation med hjälp av Pontus och A4-papper för att presentera sin rumskompis och tydligen är Södertörn Sveriges tredje största ö, se där. Ella och Johanna hade också övat på sin redovisning där det berättades om att deras födelse var något som vi alla hade väntat på. Men personligen är det enda jag väntar på att få starta min stora plan.
Jag börjar dock bli orolig för att det kommer dröja innan min plan kan skrida till verket, eftersom jag behöver samla på något mycket sällsynt: guldstjärnor. Igår kväll delade familje-föräldrarna ut en till Otto för en mycket genuin komplimang till deras kock Ove. Jag skulle vilja lägga min handske på ett flertal sådana guldstjärnor, men problemet är att så länge någon av konfahjältarna har den i sitt förvar kommer jag inte kunna få tag i den. Men jag väntar spänt på mitt ögonblick.
Sen var det läggdags klockan 22:00, precis som varje dag. Men jag kände av något i atmosfären som inte stämde. Det kom dock inte från konfahjältarnas högkvarter utan en bit därifrån. När jag väl hittade vad det var jag hade känt av förstod jag direkt vad det var. Det var några småkakor som var ute och sprang. Vi får bara hoppas att våra konfahjältar inte gör samma misstag för kom ihåg.
Jag är… oundviklig.